Hög standard

Nu har vi kommit igång lite med vårens inköpsprojekt. Diskmaskinen, den så otroligt efterlängtade diskmaskinen, kom för några veckor sedan. Ytterligare några veckor tidigare var en elkille här och monterade eluttag, nu saknades bara rören. Efter lite offertdiskussioner kom äntligen en trevlig rörmok och installerade alltihop. Så nu är den på plats. Helt underbart, och saker blir rena. Diskmaskiner nuförtiden är dessutom väldigt mycket tystare än vad jag minns att de var förr. Min käre far köpte sig en väldigt tystgående för nu ganska många år sedan, tror det var 5-6 åtminstone. Jag mins fröjden då, att man kunde sitta i köket utan att störas, maskinen vi haft innan var en riktigt gammal sak som både lät och krånglade.

Men den här är ju ta mig fan ännu tystare! Det enda som hörs är hur vattnet sakta maler runt i maskinen, och sen de klassiska slörpljuden som blir till när vattnet sugs ner i avloppet, annars är den tyst, inga mekaniska ljud eller annat buller, bara ett mjukt skvalpande. Hur fint som helst.

När vi väl var i inköpartagen passade vi även på att äntligen beställa hem en TV. Denna eviga djungel av modeller. För ett år sedan, när jag började leta och kolla blev jag övertygad om att det skulle bli en Panasonic, men nu hade både Sony och Philips dragit förbi i testerna, och jag visste inte vad jag ville ha. Till slut kom jag fram till en 37" Philips, som gick att få till ett i sammanhanget väldigt lågt pris (6000, i princip på kronan), och dessutom nådde väldigt högt i testerna. Väldigt mycket TV för pengarna med andra ord, och då varken jag eller Garnet är några extrema bild-nördar kände vi oss väldigt nöjda. Idag kopplade vi in den. Den är stor, väldigt stor, men samtidigt känns den perfekt för avståndet. Saker syns, och det syns skarpt och fint, men man behöver inte sitta och röra huvudet eller flacka med bilden. Så vår sedan länge valda storlek var optimal.

När jag skulle bestämma mig för hur jag skulle koppla in Wii och dator blev jag dock konfunderad, det var en himmelens massa diskussioner över hela nätet som klagade på att DVI - HDMI inte fungerade och hit och dit. Till slut kom jag fram till att DVI - HDMI ändå skulle ge bäst bild, men att det samtidigt inte fungerade på många TV-apparater, då de tydligen inte vill ta emot data-signaler på HDMI-porten. Men jag ville ändå chansa, och även om jag inte hittade det på just min TV så hade jag för mig att jag på Philips sida någonstans hade läst att man kunde köra in DVI från dator in i HDMI.

När TVn var uppackad hade vi tyvärr ingen möbel i stan att stoppa in den i, det skåpet står fortfarande och väntar i Linköping, så tillfälligt har vi fått ställa den ovanpå vårt nuvarande skåp. Vi kopplade ner alla apparater, damsög, kopplade ihop allt och lade upp alla kablar som skulle in i TVn ovanpå skåpet. Sedan sköt vi in skåpet mot väggen och stoppade på TVn. Det här kommer aldrig fungera, något kommer strula, sa jag när jag kopplade in alla kablar från TV-spel, digitalbox och dator in i TVn. Sedan slog vi igång alltihop.

Direkt möttes vi av en enkel och pedagogisk guide för att ställa in skärpa och ljus. Vi fick kolla på en drös olika bilder, och hela tiden välja vilken av två alternativ som vi tyckte var bäst. När det var klart fick vi till slut välja våra inställningar, och se hur de stod sig mot de som skulle dra minst el. Nu var vi inne i TVn. Jag började med datorn... Spännande spännande. Nähä. Först valde man vad man ville koppla in, vi kryssade i dator. Sedan valde man vilken ingång, vi kryssade i HDMI 2, sedan tryckte man OK. Och vips så syntes datorn. Helt otroligt. TV-spel och digitalbox fungerade lika smärtfritt, vi behövde inte rycka i en enda kabel, svära en enda svordom eller jävlas med en enda inställning. Allting fungerade. Direkt. Jag är mycket imponerad.

Nu när jag skrivit av mig lite har Garnet tagit lite bilder...

Diskmaskinen. En svart fin Bosch fick det bli.
TVn. Som känns väldigt vräkig och stor, varken jag och Garnet är så förtjusta i att ta ett helt rums uppmärksamhet till en stor fet skärm, så planen är att stoppa in den i ett likadant skåp som vi hade vår gamla TV i, fast ett högre och större. Som nu alltså står i Linköping. Men det är på gång, till det blir av kanske vi skaffar oss någon begagnad TV-bänk. Eller letar efter ett annat skåp. Den som lever får se, här är i alla fall härligheten...

Dagens kolli

Igår anlände ett av historiens mest efterlängtade kolli, uppburet och klart från tretti.se. Riktigt fint. Sedan tidigare är el monterat under diskbänken, och nu väntar vi bara på offert från VVS-killarna som slutgiltigt ska ställa in skiten. Sedan kan vi börja maskindiska. Spex.

Liten semester

Hastigt och lustigt kom jag i onsdags på att jag ville till Stockholm. Mest för att det fanns en gratis hyrbil och för att jag var ledig utan direkta planer.

Dessutom har ju tågen hit gått lite si och sådär, så det kändes ju extra fint att bara åka förbi Sj och dess arga resenärer i något gratis och flott, som gick som man ville.

Här gör jag inte så mycket, men jag passar på att umgås med lite Stockholmsfolk. Nyss blev jag utsatt för ett typ A-exempel på Alice humor och nu är jag på väg att hälsa på nystockholmaren Eva. Skämtet från Alice gick ut på att när jag precis ställt mig i duschen så slog han på Nordman ur badrumshögtalaren. Inte jättelätt att förstå för en utomstående, men jag njöt lite av det mysiga i skämtets underfundighet...

Nu sitter jag på tuben till Eva, och fick precis ett mail från Sj. Sj som de senaste dagarna ställt in restidsgarantin och dess ersättningar till förmån för allmän förvirring och en total avsaknad av ersättningsbussar. De talar nu om att de rent juridiskt tog ett korrekt beslut att skylla på force majour, men att de nu ändå betalar ut ersättning. De ändrar sig alltså inte, men de gör en omprövning av sitt beslut. Är det fler än jag som får lite vibbar av Galenskaparnas Stinsen brinner?

Dagens ord

Försening... Jag har nog talang för det här. Som av en händelse blev vi drygt 30 minuter försenade, på en 2,5 h lång resa. Men jag är inte jättestörd. Faktiskt inte. Jag reser uteslutande privat, och en timme hit eller dit gör mig ingenting.

Nu är jag i alla fall äntligen i Lund (äntligen som i att vi sagt att vi ska åka hit i 2 år). Och hälsar på Kalle och Kina, väldigt trevligt hittills. Just nu är vi på en stor och trevlig hemmafest hos en nybliven 22-åring. Inte illa.

Morgondagens ord

Jag är nu trött och seg, och på väg att lägga mig. Som den äkta make men framförallt äkta man jag är har jag direkt efter jobbet skjutsat ut Garnet till någon tjejig tillställning i Kungälv, kommit hem till en tom lägenhet, ätit färdig mat (lagad av min fru), tittat på herrarnas alpina störtlopp (i 6,5 minuter, sen vann avsaknaden av intellektuell stimulans över manlighetskänslan i att kolla på OS, så då slog jag på förra veckans "På Spåret" (och gissade rätt på flera saker som de tävlande inte kunde)) och spelat lite poker.

Men jag avslutar kvällen med att sänka min manlighetsgrad något, för att kanske närma mig mina normala värden, genom att spå.

Idag spår jag i väder.

Jag ser snö. Jag ser blåst. Jag ser en tågbiljett för två till Lund. Morgondagens ord är: Försening.

Dagens tragedi

Idag när jag kollat på lite frukost-TV och bara skulle klia mig lite så tog den slut. Min långvariga glädje och kärlek till mina allt snedare glasögon. Jag kom åt de lite gran, men ena skalken brast direkt.

Och de som hållit så länge! Stått ut för trailerbrädor jag fått i huvudet, dreadsbeklädda kompisar som suttit på de och åtskilliga smällar av mer eller mindre medveten art. Mest mindre, för de här glasögonen har jag aldrig själv velat skada. Inte vad jag minns i alla fall.

Men nu är de talltså slut på glädjen. När Twinsen satt på de för några år sedan försökte jag gå till en optiker. Han ville inte röra de. Samma besked fick jag på många andra ställen. Ingen ville ta i de med tång, och de blev bara snedare och snedare. Och idag gick de alltså av. Av den förmodat minst dramatiska smällen de någonsin utstått. De gick således en mjuk död till mötes.

Hejdå glasögonen. Ska förösöka använda de enskalkade en vecka till, och ta tag i problemet på friveckan.

Vinter

Jag tror inte att någon missat den. Vintern. Från norr till söder, från öst till väst, har den svept in hela landet i ett vitt fluffigt täcke.

Jag tycker nog mest om den. Många börjar klaga på kylan, och bitvis kan den väl vara lite tråkig, men det är ju också tack vare den som snön håller sig så fin. För fint tycker jag att det är, så in i helvete fint. Det är snö, till och med i stadigt blöta Göteborg. Överallt, och flera decimeter. Hur fint som helst, och det känns viktigt att ta vara på det, en sån här vi vinter lär vi inte få uppleva på ett bra tag.

Idag gick jag tillsammans med Sara och Garnet ut i Änggårdsbergens naturreservat. Med ingång från Botaniska sträcker det sig nästan ända ner till västerleden, och varken jag eller Garnet har tidigare hört talas om det. Massa fin skog, och masa fina vintervyer. Vi fotade lite och satte oss på en filt och drack varm choklad. Riktigt fint.

Hoppas vintern varar riktigt länge. För förr eller senare lär den töa bort, och då blir det bara blött, mörkt och jävligt. Som vanligt.

Dagens sociala tema

Började med att få luncha med min flickvän fru, fick sedan bilen tvättad, och har nu parkerat dragaren utanför Kjools tillfälliga tillika Annas inte så tillfälliga boende i Örebro. Inte dåligt. Har dessutom hittat en mobilbloggande app med stöd för Blogger som verkar funka bra. Nu blir det nog mer mobilt skrivande framöver...

Sista chansen

Ja, det känns nog lite dags. Sista chansen att få något till arkivet för januari om inte annat. Men jag har tagit upp det här förut, och av statistiken att döma (den sjunker inte ens nämnvärt, trots ett glapp på över en månad) är ni rätt vana vid mina inte så flitiga anteckningar. Om jag slutar skriva en längre tid, för att jag helt sonika har annat för mig, alternativt lite att skriva om, så blir det svårare och svårare att sätta sig och skriva. Trots att jag egentligen vill.

Men ändå. Nu är det fan dags, och jag har ju egentligen haft en del att skriva om.

Jag tänker nog inte bli så långrandig, just i kväll, men har jag väl skrivit så brukar det bli lättare att skriva igen.

Vi kan dock börja med att nämna julen... Den var, på det stora hela, väldigt bra. Det var väldigt mycket folk. Väldigt mycket folk. Dryga 10 på julafton är inget extremt rekord, men de 17-18 övernattande (lite oklart exakt antal) helgen efter, i samband med undertecknads och sämre hälfts vigsel och fest, var nog definitivt ett rekord. Och det är lite mycket. Jag tycker väldigt mycket om allihop, och vi har det väldigt trevligt och härligt när vi ses. Men 17 pers i samma lilla hus gör att det blir lite svårt att egentligen få tid för någon. Och det är lite trist.

Vissa, min kollega Dennis till exempel, valde dock att stanna lite längre, och när den stora massan försvann, och diverse grumligheter från julen retts ut, så fanns det plats för några rejält trevliga och mer intima dagar. Och ett väldigt lyckat och lugnt nyår.

Och bröllopet gick väldigt bra, såhär i efterhand så är jag extremt nöjd, alla verkade trivas, maten var väldigt god, och de allra flesta verkade skapa nya kontakter och umgicks inte bara med folk man redan kände. Väldigt roligt att se. Lite extra roligt att hela min familj, känns nästan konstigt att skriva, var samlad, vi som inte setts allihop på över sju år.

Efter mysig utomhusvigsel, i ymnigt snöfall och någorlunda sträng kyla, särskilt för stackars vackra Garnet, trots fleecedräkt under klänningen, och en väldigt god buffé, så blev det allmänt mingel, som slutade i dans och hårt festande. De sista ramlade nog hem bortåt sex-snåret. Däribland jag själv och min nya fru. Den där romantiska bröllopsnatten som folk brukar tala om förstod vi inte så mycket av, men vi gladdes en del åt de två timmars sömn vi fick innan det var dags att städa... Väldigt väldigt roligt var det i alla fall.

Efter det lugna nyåret, med närmsta sörjande på Hyttgatan, var det dags för hemfärd, och nu har jag precis avverkat 2010 års första frivecka. Jag har dessutom hunnit glömma min vigselring på Lidingö, och fått hem den igen, vadderad och i rekommenderat brev. Men det är en annan historia.

Stolt, nöjd och blöt

Som vanligt de få veckor jag inte har med mig kameran så får jag finköra. Eller fin och fin, men jag får något lite ovanligt och skoj i alla fall. Den här veckan blev det bredtransport. Spex, och väldigt väl tajmat. Kom upp till Göteborg måndag tidig kväll med 3 minuters körtid kvar, och trodde att jag skulle få sova hemma. Icke. Den sista möjliga parkeringen i stan har nu blivit förbjuden för lastbilar, fattades bara det. Så nu blir det att sova i bilen istället, eller åka hem med moppen om man har riktigt lång vila, men det är ju inte så hett.

Nå väl. Då bredtransporten var en dispenstransport så fick vi inte lämna stan innan rusning, således fick jag sovmorgon, och kunde dra mig till bortåt åtta. Mötte sedan upp min bredkollega som också fått lika fint uppdrag, och kopplade och satte på varningsskyltar, sedan var det bara att tuta iväg. Och så mycket mer spännande än så var det väl egentligen inte, får jag nog erkänna. Men det känns alltid lite spex med special, och Dennis blev väldas avundsjuk när jag berättade... "Du får ju alltid sånt där!" utbrast han, och syftade förmodligen på min maskintrailer förförra veckan. Men så kan det vara.

En liten skillnad mot när man inte är bred är dock att man inte bara kan sitta och sova och kolla framåt på motorvägen, man måste även komma ihåg att hålla sig extra mycket på sin kant. Nu var vi dock inte så himla breda, bara ungefär 3 dm på varje sida extra, men ändå.

Nedåt landet kom snön. Så klart hade jag denna dag fått Skåne, och all den fina snön jag hördes ryktas om uppåt i landet var här mest snöblandat saltigt regn, förutom några flingor som kom signande när vi var loss.

Väl framme blev vi dirigerade till en plan, där en stor kran skulle lossa våra stora klumpar, totalt 3 st stenkrossar. Vi tar loss kättingar och spännband som säkrat godset, och jag börjar förbereda för hemfärden genom att skruva loss bredskyltar och fästen för desamma, då kommer någon tyckare på platsen och konstaterar att vi är för tunga, vi måste åka ner i gropen där kranen står, så vi kommer närmare, han kan inte lossa oss så långt ifrån. Bara att packa ihop verktygslådor och rulla ner. Men lastsäkringen då? Det är en brant brant backe ner i gropen, och jag frågar lite osäkert om jag klarar den med godset osurrat.

- Jaja, självklart, det är inga problem. Jag är ändå skeptisk, men frågar min äldre och erfarna kollega vad han tror:
- Ja, det ska nog gå bra. Sedan ser han nog min skeptiska min, och lägger till ett; - tror jag. Sedan flinar han lite snett.

Då inser jag att jag nu råkat ut för en sådan klassisk situation som man blir varnad om på alla kurser. I stundens stress och stridens hetta så är det lätt att ge fan i säkerheten, vi ska ju bara 200 m bort och så vidare. Om något väl händer så spelar det ingen roll hur många byggnadsansvariga som sagt si eller så, det är jag som chaufför som blir ansvarig i alla fall. Om det nu finns så mycket jag kvar om det händer något, krossen vägde 12 ton, och stod rätt långt bak på trailern, skulle den börja kana hade jag inte haft en chans, och dessutom skulle min bäddade säng bak i hytten bli helt obäddad. Så är det ju till råga på allt snart jul och då kan man ju inte dö.

Så jag sa för mig själv, och lite för kollegan, att nej, jag sätter nog på två kättingar ändå, så har jag något som bromsar. 2 minuter senare var det gjort, och han gjorde likadant själv. Efteråt kände jag mig faktiskt lite småstolt, för mig själv i alla fall. För det är nog i de där lägena det gäller att själv tänka efter och säga ifrån. Kollegan hade två krossar, som bara stod med någon decimeters mellanrum, och nöjde sig med att bara surra fast den främsta, den skulle ändå bromsa den bakersta om den skulle flytta sig.

Det hände ingenting, även den osurrade stod stadigt som om inget hade hänt, och det kunde jag väl räknat ut själv också.

Men det handlar inte om det, det handlar om principen. Även om jag inte dog för att jag surrade fast skiten, utan för att inget skulle kunnat hända i alla fall. Så var jag säkrad, dubbelt upp. Och det kändes bra.

Snön som föll när allt var klart gjorde dock att mina nya fina handskar från förra veckan blev helt genomsura, det är en hård tid vi är inne i just nu. Men jag är glad ändå.